b r o s a n d i

Tredje och sista året påbörjat.
Nu tror ni förstås att jag menar på resten av mitt liv, men nej - jag pratar om min gymnasietid. 
Jag döpte inlägget till "The last fight". Det är väl inte helt korrekt egentligen men det är så det känns.
I alla fall just nu. Slutspurten liksom. Imorgon ska vi till exempel prova studentmössor. Hur galet är inte det?! Har inte helt greppat det än och känner mig allmänt förvirrad. Någon dag framöver ska ni få en lista på mina eventuella framtidsplaner, men inte ikväll. Ikväll ska jag ha något helt annat för mig.

Det är nämligen så att mina nationella i Svenska drar igång om kanske en tio veckor eller något sådant. Har 4 timmar på mig att få ihop en för tillfället icke existerande text. Det kan vara vilken texttyp som helst och är fruktansvärt avgörande för mitt betyg eftersom jag väger mellan två olika. Alltså - ÖVA!

Jag har tänkt mig att skriva kanske tre texter i veckan på min blogg för att få igång tänket och vänja mig vid de olika typerna. Ikväll tänkte jag börja "enkelt". Först ut är krönika.

(Definition av krönika: Sammanfattningsvis en text som handlar om en personligt upplevd händelse och mina reaktioner på det).

Ska också försvara min ganska dåliga disposition här på bloggen om någon varit tillräckligt uppmärksam för att störa sig på det. Massor av rader som bara hoppar hit och dit. Detta är för att jag ser mitt skrivande som en konst, ungefär. Jag skapar en text genom känsla, inte bara genom korrekt svenska. Så får det inte se ut på mitt nationella så måste vara petnoga med detta... Men hur som haver, let's do this!

____________________

Jag är en sån där kristen människa. Det blev jag efter att jag konfirmerade mig. Jag vet inte om jag har rätt att kalla mig frälst, kanske eller kanske inte, men kristen är jag i alla fall.

Som kristen händer det ibland att man åker på läger. För att träffa andra kristna och för att komma närmare Gud (ni vet, han vi tror på). På dessa läger sker mycket välsignat och man får uppleva saker som man kommer bära med sig resten av livet. Det behöver inte nödvändigtvis vara stora saker, men det som sker brukar sätta sig i hjärtat och vi kristna brukar se det som Guds sätt att tala till oss.

Det blev så en sen kväll i Juli, när jag var på läger i Kungsbacka med runt 400 andra kristna ungdomar, att jag och min fina kompis Elin tillsammans med några andra bestämde oss för att åka ut med något som heter Street Church och missionera i Göteborg.

Klockan var kanske runt 22.00 när vi satte oss i bilen för att åka iväg. På vägen dit börjar det självklart att regna. Typiskt, tänkte vi, men nöjde oss med att hoppas på att det skulle sluta lagom tills vi var framme. Vi närmade oss och regnet visade inga tecken på att avta (förutom de gångerna vi åkte under en bro och leenden brast ut på allas läppar - fram tills vi nådde andra sidan).

Tillslut tänkte vi att såhär kan vi ju inte ha det, då kommer vi ju inte kunna stanna längre än max en timme, så vi bestämde oss för att be. Vi bad våra böner för kvällen med sitt regn och när vi var klara hade regnet avtagit något. Gud, han brukar ju vilja att vi verkligen visar att vi tror på att något ska hända när vi ber så vi tänkte att vi ber en gång till, den här gången en lite kortare bön. Vi tyckte att regnet avtagit lite till och vi såg hopp så vi bad en tredje gång. Vid vårt Amen slutade regnet falla.

Vi blev alla mycket upplivade av den här händelsen och närmade oss nu Göteborg i full lovsång, glatt leende. Vi når Göteborg, blir tilldelade grupper och positioner och bär därefter iväg på våra bord, våra muggar, vårt kaffe och våra bibelord för att sprida lite värme i den något kyliga sommarkvällen. Vår grupp hamnar på bron bredvid Kungsportsplatsen. (Ser ni det fina i det? Insåg faktiskt det såhär först i efterhand).

Jag och Elin bestämmer oss för att börja med att gå omkring lite i området för att prata med folk och dela ut bibelord. Många ser så väldigt tveksamma ut när man gör sånt här. Vi förstod snabbt att det faktiskt inte är alla som vet vem Jesus är och vad han har gjort för oss, inte ens i Sverige. Det snurrade runt min världsbild en aning och jag blev fylld av någon slags energi och vilja att berätta för folk om min tro och hur den räddat mig.

Vi fortsätte gå omkring men möttes fortfarande av motvilja, dock inte helt utan nyfikenhet. ”Vilka är dom?” ”Varför betyder Jesus så mycket för två blonda flickor vars liv är meningslöst liksom alla andras?” ”Vad har de funnit som får dem att le så som de gör och utsätta sig för allt det här bara för att hjälpa andra?”. Det är tankar jag själv har tänkt, tankar jag antog att de tänkte.

Vi bestämde oss för att istället placera oss på en punkt på bron och dela ut bibelord till förbipasserande. Många kunde inte svenska och frågade oss vad det stod och vad det betydde. Jag minns framförallt tre möten med olika människor.

Först en kvinna, kanske tjugofem år gammal. Med stor säkerhet på väg från någon utav festerna som pågick runt omkring, festklänningen var tajt och utmanande men hon såg ganska ensam och frågande ut. Hon hade så gott som inga svenska-kunskaper. Vi gav henne ett bibelord. Hon förstod först inte men när vi förklarade vad där stod (nu minns jag inte exakt vilket bibelord det var) sken hon liksom upp i något slags förvånat men hoppfullt leende. Hon sade tack och gick vidare. Jag och Elin bad för henne när hon hade gått och vi kunde liksom inte riktigt släppa hennes ansiktsuttryck.

En liten stund senare gick det förbi kanske 6 stycken män mellan 30 och 40 år. Vi delade ut bibelord till dem, tre-fyra stycken av dessa tog emot orden, men vi fick förklara även för dem. En av dem verkade särskilt intresserad. Vi märkte efter en stund att det verkade bero på att vi råkade vara ganska små och ha blont hår. Trots det så var det mycket fascinerande att diskutera en stund om tron och förklara, om än inte mycket men lite grann. Han bad slutligen om en kyss på kinden och jag förklarade att han får väl be till Gud för det och sedan komma tillbaka om det kändes som en bra grej. Det gjorde han inte! (Vet inte om jag ska tycka att det var olyckligt eller ej).

Den sista gruppen människor vi träffade var tre stycken, två tjejer och en kille. När vi räckte fram våra små, vita lappar med bibelord på skakade tjejerna på huvudet och sa ett lagom bestämt nej tack. Killen såg frågande på oss. Vi hörde honom fråga en bit fram ”vad var det dom delade ut?!”. ”Nämen typ, bibelord liksom”, svarade en av tjejerna. ”Vad då? Bibelord?”. Han lät undrande. ”Alltså ord från Gud. Typ...”, förklarade den andra. Då kom han hastigt och lustigt springande tillbaka, log lite försiktigt och frågade om inte han kunde få ett i alla fall.

Det var så fint. Att få uppleva allt detta gjorde mig väldigt pepp på att fortsätta sprida glädje genom Jesus, få folk att förstå vem han är och våga lära känna honom. Det behöver inte vara något radikalt som händer. Man behöver bara visa godhet och kärlek mot andra. Att man bryr sig. Visa att de egenskaperna ännu inte är helt utsuddade ifrån vårt stackars samhälle. Jag är väldigt glad över min tro och det jag får uppleva. Därför vill jag tacka Jesus varje dag, resten av mitt liv.  

                                                                                                       - Elin, 12-09-03
____________________


Nu blidde det rätt långt. Känner mig helt okej nöjd.
Brukar iof ofta känna mig nöjd och det blir helt kasst men jag hoppas på att detta ska duga. 
Om det är någon som råkar läsa detta så kom med spontana tankar, behöver all respons jag kan få.


I will fight // Elin